Klockan är 07.49 och det känns som om jag är med i ett avsnitt av Race Across The World.

Vi springer och går från vårt hotell till Genèves busstation, lite trötta i ögonen från kvällen innan, himlen är - precis som jag - inte riktigt klarvaken än. Medan vi navigerar genom språkbarriären och löser våra biljetter väntar vi på att få veta om vädret är tillräckligt lugnt för att vi ska kunna besöka Glacier 3000 - en schweizisk bergsutflykt där en vit jul är garanterad.

Credits: PA;

Lyckan är på vår sida när vi får tummen upp av Babis, vår chaufför och guide, och vi alla klättrar in i hans buss för att bege oss mot bergen.

Det är en två och en halv timmes bilresa från centrala Genève, där jag har landat för en långhelg i julstaden. Schweiz näst största stad ligger vid Genèvesjöns sydspets och omges av de snötäckta Jurabergen, Mont Blanc och Alperna - perfekt som ett vykort, särskilt vid den här tiden på året.

"Det är som en julsaga året runt", säger Babis.

Vi klättrar högre upp i bergen, förbi julkortsscener med snöklädda bergsdalar och schweiziska stugor som ligger så avsides att det är svårt att föreställa sig hur man tar sig till och från dem. Snön ligger på grenarna som en kunglig glasyr på ett pepparkakshus, medan mina ögon njuter av en skog av granar i alla riktningar.

Bildreferat: PA;

Väl framme tar vi linbanan till 3 000 meters höjd och foten av världens enda hängbro som förbinder två gigantiska toppar. Jag kan se alldeles för mycket dagsljus mellan mig och marken och när vinden tilltar - precis när jag har gått för långt för att vända - börjar det verkligen vingla.

Det är minus 12 grader, mina händer är stelfrusna - även i handskar - när jag greppar tag i sidorna. Det är både skrämmande och spännande när jag med små steg tar mig över den 107 meter långa bron. Runt omkring mig skiner solen på snöklädda toppar, snöflingor landar i mina ögonfransar när jag tittar upp för att fästa utsikten i mitt minne. I slutet av Peak Walk tar vi bilder av oss själva bland utsikten över Matterhorn och Mont Blanc och går sedan tillbaka för en varm choklad i kaféet.

Jag funderar i vad som verkar vara en evighet på att ta stolliften ner till glaciären. (Jag har haft en livslång rädsla för höjder). Jag behöver inte oroa mig, den branta bergsutsikten ner är hårig men resans hastighet är så långsam att det är lugnande. Det är först när vi stannar och dinglar som min puls ökar.

Glaciären ligger en längre promenad bort - och i ärlighetens namn, i det här vädret - knappt synlig. Men det finns ett annat sätt att ta sig dit - via kälke.

Det tar mig alldeles för lång tid att komma på hur jag ska sitta på den, men när man väl har hittat rätt är det inte längre ett val att flyga nedför. Jag springer snabbare och snabbare nerför stupet när paniken börjar infinna sig och av någon anledning bestämmer jag mig för att lägga mig ner i ett försök att sakta ner. Uppenbarligen händer det motsatta och jag skriker högre, innan jag måste genomföra en full kommandorulle för att ramla av. Men det är så roligt. Jag kan inte minnas när jag skrattade så här mycket senast - eller åkte kälke. Det fyller min mage med fjärilar och mitt hjärta fullt av glädje. Det är här alla vuxna blir barn igen.

Tillbaka i staden, där temperaturen precis har nått minusstrecket, är himlen blå när vi ger oss ut på en promenad runt Genèvesjön. Det är en slinga på 8 km och löparna är ute i full fart och duckar för vattenmassor som vädret sveper upp och spottar ut över muren. Det som låter som koskällor visar sig vara båtar som ligger förtöjda vid bryggan och vinden susar genom deras stolpar och kedjor, som någon slags slagverksorkester.

Konst finns överallt i Genève, från bronshästar och trasiga stolar till kramande kroppar och Alley of Flags som sträcker sig upp till FN-byggnaden. Staden är mycket promenadvänlig, och oberoende också, med mycket få välkända varumärken som pryder gatorna. Arkitekturen från 1700- och 1800-talet är vacker och du kan äta nästan alla typer av maträtter som du kan tänka dig, även om jag egentligen bara är här för Schweiz två mest eftertraktade godsaker.

Schweizisk choklad är naturligtvis helt utsökt. Och även om jag är fascinerad av Lindts 12 miljarder olika sorter, så är Favarger det äldsta varumärket i Genève. Det finns mer än 20 chokladbutiker i staden, från Laderach till Canonica, men min favorit måste vara Sweetzerland, där de bara har en enda butik som säljer ekologisk schweizisk choklad, gjord på ett recept som skapats av kvinnor. Fyra små godbitar kostar 12chf (£11,30), så ta med ditt kreditkort - Genève påstår sig inte vara billigt.

Credits: PA;

Men efter alla dessa promenader måste den verkliga belöningen vara en ostfondue. Schweiz nationalrätt gör ingen besviken på Auberge de Saviese - en två minuters promenad från sjön - där den tjocka doften av fromage sprider sig i näsan så fort du går in genom dörren. Träbord och stolar trängs för att rymma så många hungriga besökare som möjligt, mitt bland schweiziska flaggor, lampor gjorda av tunnor och gökur i trä som kvittrar varje timme.

Man säger sig servera "den bästa fonduen (och racletten) i Genève" och den mest populära halv och halv-rätten (£29chf/£27 per person) kommer i en tänd koppargryta, bubblande, rapande och tiggande om att bli uppäten. Bordet är täckt av korgar med bröd, kokt potatis, en frukttallrik, pommes frites och gigantiska gafflar, och vi får se hur vi ska fylla på, doppa och virvla. Det är fullkomligt osmakligt och fullständigt beroendeframkallande.

Min festliga flykt är dock inte komplett utan en resa till Genèves julmarknad, där Noel au Quai förvandlar sjöstranden till ett vinterunderland fullt av trästugor, blinkande sagoljus, muggar med glögg, mer fondue, konstnärliga stånd, en julpub och en gammaldags karusell. Att slingra sig fram längs gångvägarna och ta in alla sevärdheter, ljud och dofter gör att mitt hjärta känns fullt igen. Jag är officiellt redo för julfirandet.